ytterligheter
Jag har dock märkt att jag själv omedvetet levt och framför allt praktiserat balanstänket.
Jag verkar föredra ytterligheter i samma aktivitet så att säga.Te x att skriva om roliga eller allvarliga saker. Mina inlägg hamnar just melan de två kategorierna och allt mitt emellan får jag svårt att skriva om. Det är inte svårt men jag har inget att berätta om.
Samma sak med tv program under veckan, det är debattprogram till ytliga underhållningsprogram som är mina favoriter.
Till och med när jag spelade tennis så var det ytterligheterna som höll på att bli min styrka. Eller egentligen var det min svaghet som jag försökte vända till en styrka. Jag var en usel servare eller egentligen inte, jag blandade mellan serve ess och dubbelfel. För övrigt var mitt grundspel likadant, så ojämnt som det kan bli. Jag kunde briljera med fantastiska slag som knappt fanns men också göra otroliga missar. Jag hade givetvis önskat att mitt spel hade varit mer jämnt då det hade varit mer fördelaktigt men jag försökte i alla fall verbalt skrämma motståndarna med att prata om min ojämnhet. En del motståndare blev förbryllade och visste aldrig var dom hade mig så att säga men min muntliga taktik och min oförmåga till jämnhet räckte sällan till några större vinster utan ledde till att jag förlorade mot rena nollor faktiskt.
Det finns dock dom som har tittat på mig när jag spelat tennis som trott att jag varit bättre än vad jag varit. De har då bara tittat en kvart och då sett mig briljera.
En annan sak som jag är väldigt ojämn på är matematik. Jag är usel på ekvationer medan jag är en hejare på huvudräkning.
Det är som det är och det kommer inte analyseras vidare av mej utan jag konstaterar med ro att jag ibland gillar ytterligheter och det kan skapa viss balans i tillvaron i det stora hela.
Ciggen i örat och köra mot rött!
För två veckor sedan berättade jag för någon att jag mest gjorde bort mig förr och att det inte händer mig så ofta längre. Jag har verkligen skärpt till mig och så men visst jag kan bjuda på gamla kuliga händelser! Nja, jag vet inte riktigt om det stämmer. Kanske var det önsketänkande eller ev har jag har ökat min medvetandegrad något sedan detta uttalande!?
Eftersom jag är som en öppen bok tänker jag berätta om mina tokigheter för jag vet att det finns fler därute i cyberrymden som faktiskt gör liknande saker:) Bara den senaste veckan har följande hänt!
Vid tre tillfällen har min hjärna fullkomligt kopplat fel. Första gången var ute i en park där jag höll i ett äppleskrutt och pratade i mobilen. När jag hade pratat färdigt så slängde jag iväg mobilen när det i själva verket var äpplet jag skulle slänga. Människor i min närhet stirrade på mej men mobilen klarade sig oskadd.
En annan dag gick jag och rökte och slog ett telefonnummer på mobilen. Precis när jag slagit färdigt numret så för jag fel ting till mitt öra. Jag för ciggen till örongången och lyckas dessvärre bränna till lite smått på örat. Det gjorde lite ont men som tur är har jag bra reflexer.
Alla goda ting är tre (även de onda)! Här kommer det sista hjärnsläppet! Idag satt jag i bilen och väntade länge vid ett trafikljus att det skulle bli grönt. Jag stod först i kön. Radion som jag hade satt igång strulade och inget ljud kom trots att jag satt på den. Plötsligt så kom ljudet igång och jag började köra, mot rött. Efter typ 10 m kom jag på vad jag höll på med och backade då tillbaka och rättade mig baklänges in till min rätta position. Ögonen var stora som tefat på de bakomvarande bilarnas förare.
Då tänkte jag som så att, detta är illa nog men det är tur att ni i bilarna bakom inte vet vad jag tidigare gjort i veckan för då hade ni nog velat spärra in mig på ställen där jag vore okapabel att göra såna här saker.
Hårbollen
Vår kära hårboll till katt har börjat skvätta både här och där. Han inriktar sig mest på nyinköpta mattor men en och annan skväll har även kommit på andra saker. Han hade detta betèende även vid samma tidpunkt förra året, då han var ny i familjen men då gick han mer runt i lägenheten och kissade. Jag tänkte då att det är ett pinka in revir betèende och att det kanske skulle gå över. Jag försökte köra lite Kbt på katten genom att uppmuntra honom med gosaker varje gång han använde lådan men det funka sisodär.
När vi fick höra att kastrerade hankatter kunde ha dessa problem men det kunde avhjälpas med specialfoder så följde vi det spåret. Det hjälpte efter en tid och sedan dess har han varit rumsren ända till nu.
Vi tycker ju om att ha några mattor i hemmet och det blir ett problem när han kissar på dom och det är ju inget direkt mysigt betèende så därför är alla ev tipps välkomna! Att göra sig av med hårbollen är ju helt otänkbart så därför hoppas jag verkligen att vi kan kartlägga hans problem.
min dotter Shara
Jag tror att det som gör bloggen så intressant är min dotters variation i skrivandet om funktionshinder, sina egna tankar men också om sitt vardagliga liv. Det finns en blandning mellan djup och enkelhet som blir intressant.
Jag är så oerhört glad för att du Shara har hittat den här bloggrejen och ett stort JÄTTEGRATTIS till dej!
För er som inte har läst hennes blogg så rekomenderar jag den starkt :www.metrobloggen.se/sharanybom.
Har etik och moral ett pris?
Jag följer två debattprogram som visas under veckan och nu har det skapat så många tankar att jag måste blogga om två ämnen men jag börjar med detta, Det andra kommer senare.
För några veckor sedan så gällde debatten hurvida Sverige skulle skaffa kommunala inrättningar där narkomaner fritt kunde sitta och knarka. Vårt grannland Danmark har tydligen ett sådant system. Detta skedde inte helt fritt utan det fanns restriktioner och regelverk kring hur det skulle gå till. Som alltid i debattprogram så fanns det de som var för och de som var emot.
De som var emot detta nya system tyckte att det var bättre att samhället skulle arbeta förebyggande så att människor aldrig började knarka och att människor fick hjälp om man hade en sådan problematik, som att skickas på behandling
t ex.
De som var för hävdade å andra sidan att drogvården hade kapitulerat för länge sedan och att det förebyggande arbete och behandling endast är ett önsketänkande.
En av debatörerna tyckte att det hjälper om man visar kärlek och ger missbrukaren kramar och kärlek och att det finns för lite av sådant.
En förespråkare för inrättningarna(som fö var fd narkoman tyckte att det inte är värdigt att narkomaner sitter ute och fryser och i värsta fall fryser ihjäl. De som inte knarkar ska inte moralisera över knarkare, menade han.
Då började jag reagera! Är det värdigt att knarka överhuvudtaget? Moralserar inte han när han avgör vad som är värdigt eller inte och vem som får eller ska avgöra begreppet värdighet?
För egen del tycker jag att det är ett oerhört svårt och känsligt ämne men i stort tycker jag så här!
Inte bara drogmissbrukare eller fd missbrukares tankar ska få avgöra begreppet värdighet och ha något slags mandat över rätt och fel. Jag tror att det underlättar att låta personer som är väl insatta i drogproblematik arbeta med såna här frågor (och där är säkerligen fd missbrukare en resurs men också många andra). Trots att det förebyggande arbetet och behandling av narkomaner inte fungerar i Sverige, vilket är katastrofalt dåligt så är det det jag tror på MEN det måste verkligen prioriteras och tillräckliga resurser måste släppas till. Jag tror inte på att stat och kommun ska legalisera eller tillåta användandet. Jag skulle nog bli aningen mer galen om mitt barn ex skulle sitta och knarka i lugn och ro i värmen som att mitt barn inte skulle få någon hjälp alls. Det är för mej ungefär lika illa. Det skulle kännas mycket bättre för mej om jag visste att samhället (och jag som förälder) skulle satsa på förebyggande åtgärder men om det misslyckas skulle möjligheten till behandling vara självklar. Då har samhället gjort det som göras kan, enligt mig. Ang kramar och kärlek så hjälper det föga om det inte samtidigt sker i kombination med någon behandling. Det bästa sätt att visa kärlek på är nog förebyggande arbete eller behandling och under dessa arbeten kan hur mycket kärlek och kramar som helst delas ut men att ge en aktiv missbrukare en kram hjälper inte mycket.
Kanske blir även mina tankar moraliserande. Så är det nog men jag har så svårt att tillåta ett samhälle som aktivt deltar i ett mänskligt förfall. Att samhället inte har tillräckliga resurser är långt ifrån godtagbart men det är nog till vis del upp till oss väljare att bli mer aktiva i denna fråga till att förändra den saken.
Menige Nybom gjorde entrè idet militära
Första veckan fick vi bl a lära oss att med förbundna ögon montera isär och ihop en Ak 4. jag hamnade på topp 2 listan men bland de sämsta. Det var alltid jag och menige Mobäck som satt och fipplade med delarna utan att lyckas montera ihop det där förbannade monstret till gevär. Ja ja tänkte jag, jag har aldrig varit teknisk och befälen hade egentligen aldrig behövt sätta på mig någon ögonbindel för jag hade ändå inte klarat provet, inte ens med full syn.
Nästa mandomsprov var att stå i givakt. Kapeten förklarade att medan vi soldater stod på rad i givakt så skulle jag vrida på huvudet när kaptenen närmade sig mig. Ganska exakt när han var två "gubbar bort" skulle jag göra det.
Kapten kom in och ropade -" GIV AKT". Då måste man stå blick stilla, stel som en pinne och stirra rakt fram. Det gjorde jag. När kaptenen var två gubbar bort så började vrida på huvudet, först från vänster till höger och sedan tittade jag upp för att sedan titta ner. Så fortsatte jag medan jag hörde hur hela plutonen fnissade. Eftersom det fortfarande var giv akt så kunde jag ju inte titta vad de fnissade åt. När kapten stod framför mig
och jag snurrade som värst på hela huvudet så hörde jag kapten säga -" vad håller menige Nybom på med"? Jag svarade -" vrider på huvudet kapten"! Nu var det inte längre ett fniss ifrån plutonen utan ett gapskratt. Jag förstod nu givetvis att det var mig alla tidigare fnissat åt. Kapten sade åt mig att omedelbart sluta vrida på huvudet och jag svarade -" ska ske kapten". Jag kunde se att även han kunde se det komiska i situationen.
Han undrade varför jag vred på huvudet åt alla håll och äntligen fick jag förklara för kapten att han faktiskt sagt att jag skulle vrida på huvudet när han var två gubbar bort men då förklarade han att jag skulle vrida huvudet åt vänster när han var två gubbar bort för att sedan följa hans blick tills han framme hos mig.
Det var inte riktigt så utförligt som han beskrev hur jag skulle göra men låt gå då tänkte jag. Jag som trodde att jag skulle vrida på huvudet åt alla håll för att befälen skulle inspektera min rakning vilket ska vara så viktigt i det militära.
Menige Nybom repade sig aldrig från dessa incidenter. Jag blev aldrig den mönstersoldat jag själv hade trott jag skulle bli men det gör inte så mycket för många hade i alla fall kul åt min oduglighet men på ett vänligt sätt
8 kg klumpen.
Jag har alltid varit djurvän utan att för den skull velat haft ett husdjur. Min sambo Cecilia är fö allergisk så det har även av den anledningen inte varit tänkbart.
För drygt ett år sedan hände dock det ofattbara. Cecilia hade varit hemma hos sin dotter som hade två katter och kände inget av sin allergi när hon vistades med den ena katten. Dottern hade i samma veva inte någon möjlighet att ha kvar katten så den fick bo på prov hos oss och den verkar vara mer eller mindre allergifri. Jag pratar nu inte om någon naken katt utan om en blandning av bondkatt och Norsk skogskatt på drygt 8 kg varav säkert pälsen väger 3 kg. Han har blivit familjens kelgris eller katt eller vad det nu blir. Katten är också väldigt smart. Eftersom vi är måååånga i den här familjen så har han lärt sig att jama efter mat för varje familjemedlem han möter. Det innebar att han kunde få mat betydligt oftare än han borde (innan vi kom på hans beteende). Nu portioneras maten ut med lagom intervall.
Hur som helst så har katten Santo ändrat min attityd kring att ha husdjur. Han har påverkat mitt sinnelag och jag skulle aldrig vilja vara utan den stora klumpedunsen :-)
14-års firande!
Vi brukar inte fira det med något större pompa och ståt men jag hoppas att vi så fort vi får tid ska fira det mer högtidligt än idag.
Det finns ingen som känner mig bättre än min käre sambo! Är det någon jag kan prata med så är det Cecilia och vi kan prata om allt. Vi har kämpat i motvind många gånger men det har gjort att vi känner en styrka tillsammans då vi vet vad som är värt att kämpa för och inte. Vi har en 14 årig historia ihop som har varit väldigt innehållsrik, fylld med både glädje och sorg.
Visst skulle jag vilja att resten av vårt liv endast skulle bestå av lycka men jag tror inte att det skulle berika oss särskilt mycket. Däremot vill jag leva med Cecilia genom lycka och sorg och fortfarande om 14 år känna att du vet vad jag pratar om när jag säger att jag är ledsen eller glad. Då du Cecilia fortfarande vet vad det innebär för just mig. Grattis till oss Cecilia! Jag älskar dig :-) /Thomas
Hang on readers, eller my little lovebird
Det var för en massa år sedan då jag skulle vara handledare på jobbet under fyra veckor för Gullan 62 år. Gullan arbetstränade men det visade sig att hon inte orkade med någonting alls. Det blev ganska svårt att handleda en person som inte orkar att göra någonting så när det var dags för den slutliga utvärderingen så kändes det jobbigt att behöva säga det till henne. Det tyngde mig så pass så att jag fick fullständigt "pippi" när det var slutfört. Mitt humör var då på topp. Jag hade några dagar innan lärt mig ett nytt begrepp, lovebird, som man typ kan säga till en älskvärd person. Jag gillade det ordet! Gullan skulle gå hem, vi tog farväl av varandra och jag gick iväg en sväng för att uträtta ett ärende. När jag sedan kom tillbaka så var jag sprudlande glad och lättad av att slippa vara handledare, mitt uppdrag var slutfört och jag hade sagt hej då så jag tänkte fira det med att vara lite rolig. Jag visste att mina arbetskamrater satt i vardagsrummet och fikade så jag tog sats i från ytterdörren i hallen och kom springande in i rummet inflaxandes som en fågel och sade -"har min lilla lovebird gått nu". Det visade sig att Gullan satt kvar bland de andra vilket jag inte noterat. Jag upptäckte det med förskräckelse, fortsatte flaxa med armarna stillaståendes i 5 sek framför alla de fikande och flaxade sedan ut ur rummet. Det var så enormt pinsamt så jag försvann in på toa och stannade där i en kvart tills Gullan hade gått hem. Jag vet att Gullan inte kommer att läsa detta därför kan jag skviva om händelsen. Men det är nog det mest pinsamma som hänt mig på en arbetsplats någonsin. Handledaren som föregick med gott exempel i fyra veckor för att avsluta med att fullständigt få pippi.
Vad fan är pant?
På vägen hem så funderade jag över själva pantbegreppet och varför vi pantar i det här landet. det är ju som bekant av miljöskäl men i hur många länder gör man det då? Troligtvis inte särskilt många. Att vi som konsumenter betalar extra vid inköpet som vi sedan får tillbaka när vi pantar kan tänkas vara ganska ovanligt ur ett internationellt perspektiv och megaovanligt i de länder de kan tänkas ha kommit ifrån.
Det jag ytterligare reflekterade över var att just invandrarkassörskan förklarade detta med panten som att det var den mest självklara sak i världen just tack vare att hon säkert blivit integrerad med vanorna i detta land. Att hon har ett (socialservice)jobb inom kan väl vittna om det. Jag lade också märke till mina egna fördomar då jag förutsatte att det skulle bli ett herrans rabalder om panten bara för att de alla tre var invandrare och blev tämligen förvånad när kunderna bara släppte pantgrejen, troligtvis utan att egentligen förstå varför de fått betala dyrare än vad de hade förväntat sig.
