insikt!
Hejsan alla 3-5 läsare! Det är ungefär så många som läser min blogg. Jag är väl kanske inte någon manlig motsvarighet till blondinbella direkt men tacksam över varje person som läser vad jag har att erbjuda!
Jag har funderat ganska mycket på mitt arbete med kvinnor med Adhd. De verkar ha en väldigt bra insikt MEN inte hitta lösningar (strategier) på att lösa sina ev problem. Det är där jag kommer in (som "boendestödjare") med tipps, idèer och tankar som på något sätt bör implementeras hos dom i deras situation.
Det jag ofta noterar är att när jag beskriver en problematisk situation så sitter de och smilar av igenkännelse av dom själva i situationen. Dom tackar nästan av att jag sett samma sak som dom själva har upplevt och jag inbillar mig att förtroendekapitalet stärks när de själva noterar att jag observerat deras "svåra" stunder". Det som är superviktigt i detta läge, när jag berättar vad jag noterat är att jag framför det med största respekt. Att observera andra (och inget säga under månader) kan vara kränkande men när jag har berättat vad jag noterat och varför det kan vara till någon nytta så brukar det fungera mycket bra! Men nu till saken, kvinnorna med Adhd har bättre insikt om sig själva än vad jag själv har om mig själv (men däremot hittar jag lösningar till mina problem lättare).
Nu ett försök till min egen insikt! Jag har länge funderat på varför jag är som jag är och varför jag måste få vara som jag är, för att må bra. Jag är en 41 årig man som bl a tycker väldigt mycket om historia! Varför då? Jag vet inte men kanske kan det vara en kombination av att min styvfar Nisse uppmuntrande mig i unga år då jag också hade en lärare som förespråkade ämnet. Dessutom kan det ha att göra med viss kontroll. Alltså att ha någorlunda koll på vad som hänt tidigare gör att jag förstår varför saker är som de är nu.
Jag älskar geografi, har inte en aning om varför men när jag tänker efter så kan det bero på att det är för mig viktigt att veta var vi bor relaterat till andra länder. Att inte veta var på kartan vi bor och var andra saker finns på kartan är för mej helt obegripligt. Det är som att kastas ut i rymden med hopp om att det ska sluta väl! En annan sak som jag insiktsfullt har insett är att jag inte rakar mig så ofta som jag borde. Jag rakar mig nästan alltid i sista minuten och det är när det börjar klia efter ca 7-10 dgr. Jag har önskat i en massa år nu att jag skulle ha hittat en kontinuerlig rutin för att raka mig med kortare intervaller men jag lyckas ta mig fan inte :( Sån är jag, mannen som inte lyckas raka sig i tid!
Jag är också en mästare på ett begrepp som i vissa sammanhang hyllas, dvs gör det viktigaste först! Det är ett riktigt klokt begrepp tycker jag men det tycker inte alla som får konsekvenser av det. Jag gör hellre läxor med mina barn än diskar eller städar. Hela min dag består av prioriteringar som det ofta gör när man har x antal barn. Jag har inga större problem med detta men jag tror att ándra personer i vår omgivning tycker att jag ex är en slarver som glömmer saker då och då medan det egentligen handlar om att jag glömt i all stress eller gjort det viktigaste först.
Ja har lärt känna mig själv ytterligare denna vecka då jag fått höra att min arbkamrat E är pedagogen och jag inspiratören. Det gav mig viss insikt! Kanske är det så att jag är mer en inspiratör än en pedagog, jo kanske, så kan det nog vara?Det gör mig i så fall glad att denna person har så pass mkt insikt om sig själv relaterat till det stöd jag försöker ge och det gav mig denna insikt. Det är häftigt att jobba med kvinnor med Adhd och dessutom har det skapat bättre insikt om mig själv.
Jag har funderat ganska mycket på mitt arbete med kvinnor med Adhd. De verkar ha en väldigt bra insikt MEN inte hitta lösningar (strategier) på att lösa sina ev problem. Det är där jag kommer in (som "boendestödjare") med tipps, idèer och tankar som på något sätt bör implementeras hos dom i deras situation.
Det jag ofta noterar är att när jag beskriver en problematisk situation så sitter de och smilar av igenkännelse av dom själva i situationen. Dom tackar nästan av att jag sett samma sak som dom själva har upplevt och jag inbillar mig att förtroendekapitalet stärks när de själva noterar att jag observerat deras "svåra" stunder". Det som är superviktigt i detta läge, när jag berättar vad jag noterat är att jag framför det med största respekt. Att observera andra (och inget säga under månader) kan vara kränkande men när jag har berättat vad jag noterat och varför det kan vara till någon nytta så brukar det fungera mycket bra! Men nu till saken, kvinnorna med Adhd har bättre insikt om sig själva än vad jag själv har om mig själv (men däremot hittar jag lösningar till mina problem lättare).
Nu ett försök till min egen insikt! Jag har länge funderat på varför jag är som jag är och varför jag måste få vara som jag är, för att må bra. Jag är en 41 årig man som bl a tycker väldigt mycket om historia! Varför då? Jag vet inte men kanske kan det vara en kombination av att min styvfar Nisse uppmuntrande mig i unga år då jag också hade en lärare som förespråkade ämnet. Dessutom kan det ha att göra med viss kontroll. Alltså att ha någorlunda koll på vad som hänt tidigare gör att jag förstår varför saker är som de är nu.
Jag älskar geografi, har inte en aning om varför men när jag tänker efter så kan det bero på att det är för mig viktigt att veta var vi bor relaterat till andra länder. Att inte veta var på kartan vi bor och var andra saker finns på kartan är för mej helt obegripligt. Det är som att kastas ut i rymden med hopp om att det ska sluta väl! En annan sak som jag insiktsfullt har insett är att jag inte rakar mig så ofta som jag borde. Jag rakar mig nästan alltid i sista minuten och det är när det börjar klia efter ca 7-10 dgr. Jag har önskat i en massa år nu att jag skulle ha hittat en kontinuerlig rutin för att raka mig med kortare intervaller men jag lyckas ta mig fan inte :( Sån är jag, mannen som inte lyckas raka sig i tid!
Jag är också en mästare på ett begrepp som i vissa sammanhang hyllas, dvs gör det viktigaste först! Det är ett riktigt klokt begrepp tycker jag men det tycker inte alla som får konsekvenser av det. Jag gör hellre läxor med mina barn än diskar eller städar. Hela min dag består av prioriteringar som det ofta gör när man har x antal barn. Jag har inga större problem med detta men jag tror att ándra personer i vår omgivning tycker att jag ex är en slarver som glömmer saker då och då medan det egentligen handlar om att jag glömt i all stress eller gjort det viktigaste först.
Ja har lärt känna mig själv ytterligare denna vecka då jag fått höra att min arbkamrat E är pedagogen och jag inspiratören. Det gav mig viss insikt! Kanske är det så att jag är mer en inspiratör än en pedagog, jo kanske, så kan det nog vara?Det gör mig i så fall glad att denna person har så pass mkt insikt om sig själv relaterat till det stöd jag försöker ge och det gav mig denna insikt. Det är häftigt att jobba med kvinnor med Adhd och dessutom har det skapat bättre insikt om mig själv.
den elaka dvärgen
Jag såg ett tv program i veckan som handlade om småväxta. Jag älskar program som handlar om verklaga saker i livet och då gärna om något om är hyfsat annorlunda! Jag är van att säga ordet dvärg men är väl medveten om att det är ett omodernt och säkert också ett provocerande begrepp. Jag är inte ute efter att provocera men jag förstår inte vad som är tokigt med att säga ordet dvärg!? Småväxt förklarar och illustrerar ju i och för sig det som är annorlunda men trots det kan jag ändå inte förstå anledningen till själva namnbytet som tycks ägt rum någon gång under de senaset 20 åren!?
Hur som helst. Programmet handlade om en familj (småväxta,dvärgar) i Australien där två bröder, bodde i ett hus. Deras föräldrar hade dött och i arvet stod det nåt i stil med att bröderna fick huset under förutsättning att de båda bodde där och att de kom överens. De döda föräldrarna var småväxta precis som den ena brodern men den andra brodern var det inte.
Det visade sig snart i programmet att den småväxta personen (nu börjar jag visst använda odet småväxt i stället fär dvärg, märker jag) kontrollerade sin bror rejält. Hon beordrade sin bror att göra ditt och datt och min åsikt var att han hade någon typ av översittarroll över sin bror. Senare i programmet så talade de två bröderna om att de ärvt anlag från deras olika fäder. Den döde pappan hade varit väldigt kontrollerande medan mamman "låtit sig kontrolleras" eller i varje fall inte sagt i från. Båda bröderna var rörande överens om att de kunde ha ärvt dessa egenskaper. Några exempel på den småväxtes kontrollerande egenskaper var att han gjorde frukost och talade om för sin bror var han skulle sitta och vad han skulle göra vid frukostätandet. Han var mkt bestämd över hur frukosten skulle gå till. Den småväxte ville också bli ordförande i en förening och på årsmötet då han kunde bli vald så ville hans bror stötta honom (lägga sin röst på honom). När brodern kom dit så blev den småväxte tvärförbannad för att han inte ville att "icke småväxta" skulle delta på årsmötet. Den småväxte fick skäll av många andra småväxta (som tur var)!
Det jag märker hos mig själv är att när jag börjar titta på ett program om funktionshindrade eller andra, kan vi kallade det minoriteter eller utsatta (eller med risk för att bli det), så har jag redan från start en förutfattad mening. Att det är synd om dom! Att vi andra ska stötta dom, att respekt ska ges mm mm. Ett sånt här program gör att jag inser att även sk "annorlunda personer" kan uppträda riktigt illa. Ibland har det med ett psykiskt eller fysiskt funktionshinder att göra men även gener har en avgörande roll. Den här serien tyckte jag speglade det mycket väl.
Jag tyckte illa om den lille mannen, han var väldigt elak och hade ett starkt kontollbehov. Egenskaper som jag inte uppskattar hos någon varken personer som är långa, korta, smala eller tjocka.
Hur som helst. Programmet handlade om en familj (småväxta,dvärgar) i Australien där två bröder, bodde i ett hus. Deras föräldrar hade dött och i arvet stod det nåt i stil med att bröderna fick huset under förutsättning att de båda bodde där och att de kom överens. De döda föräldrarna var småväxta precis som den ena brodern men den andra brodern var det inte.
Det visade sig snart i programmet att den småväxta personen (nu börjar jag visst använda odet småväxt i stället fär dvärg, märker jag) kontrollerade sin bror rejält. Hon beordrade sin bror att göra ditt och datt och min åsikt var att han hade någon typ av översittarroll över sin bror. Senare i programmet så talade de två bröderna om att de ärvt anlag från deras olika fäder. Den döde pappan hade varit väldigt kontrollerande medan mamman "låtit sig kontrolleras" eller i varje fall inte sagt i från. Båda bröderna var rörande överens om att de kunde ha ärvt dessa egenskaper. Några exempel på den småväxtes kontrollerande egenskaper var att han gjorde frukost och talade om för sin bror var han skulle sitta och vad han skulle göra vid frukostätandet. Han var mkt bestämd över hur frukosten skulle gå till. Den småväxte ville också bli ordförande i en förening och på årsmötet då han kunde bli vald så ville hans bror stötta honom (lägga sin röst på honom). När brodern kom dit så blev den småväxte tvärförbannad för att han inte ville att "icke småväxta" skulle delta på årsmötet. Den småväxte fick skäll av många andra småväxta (som tur var)!
Det jag märker hos mig själv är att när jag börjar titta på ett program om funktionshindrade eller andra, kan vi kallade det minoriteter eller utsatta (eller med risk för att bli det), så har jag redan från start en förutfattad mening. Att det är synd om dom! Att vi andra ska stötta dom, att respekt ska ges mm mm. Ett sånt här program gör att jag inser att även sk "annorlunda personer" kan uppträda riktigt illa. Ibland har det med ett psykiskt eller fysiskt funktionshinder att göra men även gener har en avgörande roll. Den här serien tyckte jag speglade det mycket väl.
Jag tyckte illa om den lille mannen, han var väldigt elak och hade ett starkt kontollbehov. Egenskaper som jag inte uppskattar hos någon varken personer som är långa, korta, smala eller tjocka.
inget vatten och två vitlök uppstoppade i näsan
Vattenledningarna utanför vårt hyreshusär uppenbarligen trasiga av någon anledning och vattenverket hade informerat oss om att vattnet under gårdagen skulle vara avstängt. Ok då, det kan jag stå ut med tänkte jag medan jag fyllde upp 10 liter vatten i diverse flaskor. Timmarna gick och inget vatten kom i kranarna. Kl 15.00 gick personalen hem och här i huset befann sig ca 50 kiss och bajsnödiga individer.
Jag blev inte så förvånad över att de inte lyckats få igång vattnet men att vattenverket vid denna situation slutar sitt arbete och inte jobbar över förvånar mig ytterst. Jag är dödligt nyfiken på hur de tänkt? De kan väl kissa och bajsa lite på toan även fast det inte går att spola x 20 lägenheter x typ två dagar. Det blir nog bra!? Eller kanske finns det någon annan raffinerad lösning som vi kanske borde känna till. Att i en sådan här situationer bör man alltid göra på detta viset? Undrar förresten om det händer nåt om eller när alla spolar samtidigt när vattnet fungerar? Ja ja problemet är väl relativt med tanke hur de har det i Gaza men det vore ju lättlöst genom att ställa ut en baja maja på gården!
Jag har haft en ihärdig huvudvärk de senaste två veckorna och när jag pratade med en arbetskamrat i går så sade hon att det lät som orsaken kunde vara bihåls inflammation och att det fanns ett bra tipps till att göra sig av med den. Hon hade själv provat en gammal beprövad huskur från förr i tiden En vitlök skulle stoppas in i respektive näsborre i ca 10 min. Resultatet blev att det kom en massa snor och dagen efter var det onda över. Jag provade metoden. Fixade två lagom stora vitkökar som jag placerade på rätt ställe, aningen nojig att jag skulle få ett MEGATICS och dra upp dom i hjärnan (och få ännu ondare). Jag klockade tiden via texttv samtidigt som jag tittade på nyheterna. Jag fick en sådan där märklig känsla att tänk om någon skulle se mig nu! Medan jag räknade ner tiden blev jag osäker på vad det var min arbetskamrat hade sagt. Skúlle jag andas med näsan eller munnen. Fan, jag kunde inte minnas hennes ord så jag tog varannat andetag med munnen och näsan. Tyvärr hjälpte det föga! Den elaka huvudvärken är kvar även idag och det blir till att åka till apoteket men jag tror i ärlighetens namn att det kan funka men då ska man kanske trycka upp vitlöken lite längre upp och inte vara så nojig som jag. Jag luktar i alla fall fint idag. Hela huvudet och mina två händer stinker vitlök men det är ju en ny upplevelse och nya upplevelser ska man vara rädd om!
Jag blev inte så förvånad över att de inte lyckats få igång vattnet men att vattenverket vid denna situation slutar sitt arbete och inte jobbar över förvånar mig ytterst. Jag är dödligt nyfiken på hur de tänkt? De kan väl kissa och bajsa lite på toan även fast det inte går att spola x 20 lägenheter x typ två dagar. Det blir nog bra!? Eller kanske finns det någon annan raffinerad lösning som vi kanske borde känna till. Att i en sådan här situationer bör man alltid göra på detta viset? Undrar förresten om det händer nåt om eller när alla spolar samtidigt när vattnet fungerar? Ja ja problemet är väl relativt med tanke hur de har det i Gaza men det vore ju lättlöst genom att ställa ut en baja maja på gården!
Jag har haft en ihärdig huvudvärk de senaste två veckorna och när jag pratade med en arbetskamrat i går så sade hon att det lät som orsaken kunde vara bihåls inflammation och att det fanns ett bra tipps till att göra sig av med den. Hon hade själv provat en gammal beprövad huskur från förr i tiden En vitlök skulle stoppas in i respektive näsborre i ca 10 min. Resultatet blev att det kom en massa snor och dagen efter var det onda över. Jag provade metoden. Fixade två lagom stora vitkökar som jag placerade på rätt ställe, aningen nojig att jag skulle få ett MEGATICS och dra upp dom i hjärnan (och få ännu ondare). Jag klockade tiden via texttv samtidigt som jag tittade på nyheterna. Jag fick en sådan där märklig känsla att tänk om någon skulle se mig nu! Medan jag räknade ner tiden blev jag osäker på vad det var min arbetskamrat hade sagt. Skúlle jag andas med näsan eller munnen. Fan, jag kunde inte minnas hennes ord så jag tog varannat andetag med munnen och näsan. Tyvärr hjälpte det föga! Den elaka huvudvärken är kvar även idag och det blir till att åka till apoteket men jag tror i ärlighetens namn att det kan funka men då ska man kanske trycka upp vitlöken lite längre upp och inte vara så nojig som jag. Jag luktar i alla fall fint idag. Hela huvudet och mina två händer stinker vitlök men det är ju en ny upplevelse och nya upplevelser ska man vara rädd om!
jobba, jobba, joooobba
Nu är man tillbaks igen på jobbet efter jul och nyårshelger. Jag har ju i och för sig jobbat lite de veckorna men det är ytterst lite det (två dagar i veckan) Det är så himla segt att komma igång efter längre ledigheter. Det är nog mest mentalt jobbigt (egentligen) då det känns ganska tungt att gå och jobba men jag får lika mycket eller litet uträttat, tror jag. Det är dock alltid lika intressant att ha ett arbete som jag har (boendestöd för personer med Aspergers syndrom och Adhd). Varje dag händer något intressant och så även idag.
Det är dock ganska tufft att alltid vara superkoncentrerad på det man gör, vilket är ett måste inom det här yrket. Det gör att jag är väldigt trött när jag kommer hem efter arbetet. Det är dock på sitt sätt en ynnest att få träffa alla dessa personer som jag gör i mitt arbete. Att få lära av dom gör att jag lär mig av livet och jag får en livskompetens i hur olika men också hur lika vi människor fungerar. Hur sårbara en del personer (speciellt personer med funktionsnedsättningar) är. Jag känner mig glad att ha det här arbetet. Även om det ibland tröttar ut mej mentalt så ger det mig så mycket erfarenhet och livskunskap.
Det som också är fanatastiskt är att jag har 7 st underbara arbetskamrater. Jag trivs så otroligt bra ihop med allihopa och alla är superkompetenta var för sig men också tillsammmans. Jag har aldrig arbetat i en bättre arbetsgrupp. Jag tror att det har att göra med att vi har någorlunda samma värdegrund. Vi behöver inte sitta och älta hur vi tänker på våra personalmöten utan vi har ungefär samma grundsyn och ödmjukhet inför varandras kompetens. Det gör en grupp det! Det känns befriande att få ha sådana kolleger. Ledsamt dock att en av mina arbetskamrater slutade vid nyår. Hon ville pröva sina vingar på ett annat ställe. Det gör hon nog kanske rätt i, alla behöver vi ju utvecklas men jag kommer sakna henne otroligt mycket både som kollega men också som person.
Nej nu ska jag inte filosofiera mer men jag kände att det var dags att skriva nåt igen. Nästa blogg har jag bestämt mig för redan nu att den ska handla om nåt kul :-) Rachi, rachi (godnatt på Romani) på er alla!
Det är dock ganska tufft att alltid vara superkoncentrerad på det man gör, vilket är ett måste inom det här yrket. Det gör att jag är väldigt trött när jag kommer hem efter arbetet. Det är dock på sitt sätt en ynnest att få träffa alla dessa personer som jag gör i mitt arbete. Att få lära av dom gör att jag lär mig av livet och jag får en livskompetens i hur olika men också hur lika vi människor fungerar. Hur sårbara en del personer (speciellt personer med funktionsnedsättningar) är. Jag känner mig glad att ha det här arbetet. Även om det ibland tröttar ut mej mentalt så ger det mig så mycket erfarenhet och livskunskap.
Det som också är fanatastiskt är att jag har 7 st underbara arbetskamrater. Jag trivs så otroligt bra ihop med allihopa och alla är superkompetenta var för sig men också tillsammmans. Jag har aldrig arbetat i en bättre arbetsgrupp. Jag tror att det har att göra med att vi har någorlunda samma värdegrund. Vi behöver inte sitta och älta hur vi tänker på våra personalmöten utan vi har ungefär samma grundsyn och ödmjukhet inför varandras kompetens. Det gör en grupp det! Det känns befriande att få ha sådana kolleger. Ledsamt dock att en av mina arbetskamrater slutade vid nyår. Hon ville pröva sina vingar på ett annat ställe. Det gör hon nog kanske rätt i, alla behöver vi ju utvecklas men jag kommer sakna henne otroligt mycket både som kollega men också som person.
Nej nu ska jag inte filosofiera mer men jag kände att det var dags att skriva nåt igen. Nästa blogg har jag bestämt mig för redan nu att den ska handla om nåt kul :-) Rachi, rachi (godnatt på Romani) på er alla!
