thomasnybom

Jag måste krypa till korset och berätta att jag har ett litet udda intresse. Jag har haft det sedan jag började bli medveten. Det handlar om arenor. I huvudsak fotbollsarenor men även andra arenor skapar en pulshöjande effekt hos mig.
Lyssna bara till Ryavallen, Eyravallen, Idrottsparken, Kopparvallen, Domnarsvallen ,den känner du ju till eller hur E :-)
Nya Ullevi, Råsunda, Värendsvallen. Listan kan göras hur lång som helst och vårt avlånga land är fyllt av gobitar.

Jag vet inte hur det kommer sig att jag tycker att arenor är intressanta men det spelar mindre roll för jag myser av dom och ibland händer det roliga saker även kring detta intresse. Det var en sommardag för några år sedan när min sambo och jag var på Liseberg. Där ligger den mysiga Lisebergshallen. I hallen pågick en trädgårdsmässa och vi gick in dit för ett besök. Cecilia tittade på blommor och undrade vad jag höll på med när jag tittade runt i hallen. Jag var tvungen att berätta som det var. Jag inventerade Lisebergshallen och "kände in" alla evenemang som har varit där genom åren, typ melodifestivaler och Redbergslids matcher. Funderade vidare på hur många åskådare hallen kunde ta in osv. Blommor då, helt ointressant. Cecilia skakade på huvudet och jag vet att det är ett udda intresse men det tar inte över i mitt liv, är ganska ofarligt och jag gör inga tvångsmässiga handlingar kring arenatänkandet.

Lyssnar bara till Fredriksskans..., visst är det vackert. Den ligger i Kalmar och tar in 12 000 personer :-), ungefär!

I går var en riktig skitdag. Först och främst regnade det och även fast det var välbehövligt för vår natur så sänktes humöret. Jag var på ett katastrofalt möte på jobbet där de som jobbade kring en funktionhindrad person var så pass oprofesionella så att de borde skämmas. Det är ju tyvärr så att de inte har vett att skämmas eftersom de inte vet bättre. Som Gunilla Gerland själv har sagt "-man vet inte mer än man vet". Kan man inget om förhållningssätt gentemot människor, har  annorlunda och icke passande  värderingar eller kanske inte kan stava till ordet psykologi  så innebär det  stor risk för att personer är rent olämpliga att arbeta med människor. Åtminstonne männsikor som är i beroende ställning, Jag lider av oprofesionella människor, speciellt när det går så långt att de kränker andra :-(

Efter det katastrofala mötet körde jag till kontoret. På väg dit kom en ungdom cyklande rakt över gatan och han struntade fullkomligt i att jag höll på att köra på honom. Jag blev irriterad och en smula förbannad. Men bet ihop och tänkte inte få ett sammanbrott ala Michael Douglas i filmen Falling down.

Väl framme på kontoret blev jag aningen piggare men det förbannade kafffefiltret vek sig vilket gjorde att jag inte hann att dricka kaffe. När jag sedan sätter mig i bilen så kommer en unge i 9-10 års åldern cyklande på gatan, inne i sta`n utan cykelhjälm. Jag känner att jag börjar att bubbla av frustration att jag att mitt usla humör höll på att göra något med mig. Jag hade lust att skrika till ungen -" sätt på dig hjälm för i helvete!" Hade deras föräldrar varit i närheten hade jag velat säga samma sak. Kanske hade det liknat en mindre variant av Falling down. Jag gjorde det dock inte utan jag bet ihop och inrättade mig i ledet av att inte få ett utbrott.

Dagen avslutades dock med ett glädjebesked, IFK vann över Åtvid med 2-0. Tack IFKf ör att  ni kompenserade min dag och såg till att inte bli katastrofal utan den blev "bara". en skitdag . Tur är det väl ändå att skitdagarna finns för då uppskattar jag ju de andra så mycket mer (som Kaj pollack säkert skulle sagt)  I morgon är en annan dag som tur är och den kommer bli superbra, hurtigt va?

Jag jobbar ju med ett riktigt skönt gäng på mitt jobb. Det är väldigt mycket glädje och skratten duggar tätt. En dag när vi alla stod samlade ute så stod min arbetskamrat F och skrattade lite för sig själv. När jag frågade vad det var som var roligt så pekade han på en skalbagge som gick på marken och sade att han undrade om skalbaggen nånsin varit utanför Norrköping. En kul tanke tyckte vi alla och vi började spåna åt vart han var på väg och hur ett skalbaggeliv kunde ´vara.
´
Vi observerade den lilla varelsen medan vi stod kvar och kunde konstatera att han förflyttat sig 3 m på 10 minuter. Eftersom den gick åt sydost gissade vi att den kanske var på väg till Söderköping (skalbaggsfestivalen, who knows?)
I den takt den gick och utan att ta några raster så skulle han vara framme där om ett halvår. Han skulle kunna komma förbi mig och min familj (på Albrektsvägen) efter en dryg vecka. Vi får hoppas att han inte ska till Söderköping för när han väl är framme är det november och alldeles för kallt för små skalbaggar att vara utomhus och han skulle troligtvis dö av köld runt Styrstad.

Idag när jag kom hem så möttes jag av en överlycklig dotter. Jag hörde henne säga -"nu kommer pappa bli glad" Hon berättade att hon hade fått  MvG på ett svenskaarbete och ett VG på So. Hon var så glad, höjd och framför allt stolt över sig själv och det var härligt att beskåda denna lycka.

Jag blev så glad för min dotters skull och lycka och glädje smittar gärna av sig. Jag funderade lite på vad som gjorde mig lyckligast och kom fram till att min dotters stolthet över sin egen prestation var svaret. Oavsett MVG, VG eller G så är det hennes glädje över sin egen prestation som är det mest betydelsefulla. Det var det som gjorde mig gladast!