thomasnybom

Jag följer två debattprogram som visas under veckan och nu har det skapat så många tankar att jag måste blogga om två ämnen men jag börjar med detta, Det andra kommer senare.

För några veckor sedan så gällde debatten hurvida Sverige skulle skaffa kommunala inrättningar där narkomaner fritt kunde sitta och knarka. Vårt grannland Danmark har tydligen ett sådant system. Detta skedde inte helt fritt utan det fanns restriktioner och regelverk kring hur det skulle gå till. Som alltid i debattprogram så fanns det de som var för och de som var emot.

De som var emot detta nya system tyckte att det var bättre att samhället skulle arbeta förebyggande så att människor aldrig började knarka och att människor fick hjälp om man hade en sådan problematik,  som att skickas på behandling
t ex.
De som var för hävdade å andra sidan att drogvården hade kapitulerat för länge sedan och att det förebyggande arbete och behandling endast är ett önsketänkande.

En av debatörerna tyckte att det hjälper om man visar kärlek och ger missbrukaren kramar och kärlek och att det finns för lite av sådant.
En förespråkare för inrättningarna(som fö var fd narkoman tyckte att det inte är värdigt att narkomaner sitter ute och fryser och i värsta fall fryser ihjäl. De som inte knarkar ska inte moralisera över knarkare, menade han.
Då började jag reagera! Är det värdigt att knarka överhuvudtaget? Moralserar inte han när han avgör vad som är värdigt eller inte och vem som får eller ska avgöra begreppet värdighet?

För egen del tycker jag att det är ett oerhört svårt och känsligt ämne men i stort tycker jag så här!
Inte bara drogmissbrukare eller fd missbrukares tankar ska få avgöra begreppet värdighet och ha något slags mandat över rätt och fel. Jag tror att det underlättar att låta personer som är väl insatta i drogproblematik arbeta med såna här frågor (och där är säkerligen fd missbrukare en resurs men också många andra). Trots att det förebyggande arbetet och behandling av narkomaner inte fungerar i Sverige, vilket är katastrofalt dåligt så är det det jag tror på MEN det måste verkligen prioriteras och tillräckliga resurser måste släppas till. Jag tror inte på att stat och kommun ska legalisera eller tillåta användandet. Jag skulle nog bli aningen mer galen om mitt barn ex skulle sitta och knarka i lugn och ro i värmen som att mitt barn inte skulle få någon hjälp alls. Det är för mej ungefär lika illa. Det skulle kännas mycket bättre för mej om jag visste att samhället (och jag som förälder) skulle satsa på förebyggande åtgärder men om det misslyckas skulle möjligheten till behandling vara självklar. Då har samhället gjort det som göras kan, enligt mig. Ang kramar och kärlek så hjälper det föga om det inte samtidigt sker i kombination med någon behandling. Det bästa sätt att visa kärlek på är nog förebyggande arbete eller behandling och under dessa arbeten  kan  hur mycket kärlek och kramar som helst delas ut men att ge en aktiv missbrukare en kram hjälper inte mycket.

Kanske blir även mina tankar moraliserande. Så är det nog men jag har så svårt att tillåta ett samhälle som aktivt deltar i ett mänskligt förfall. Att samhället inte har tillräckliga resurser är långt ifrån godtagbart men det är nog till vis del upp till oss väljare att bli mer aktiva i denna fråga till att förändra den saken.