thomasnybom

Det är märkligt men härligt det som händer just nu! Genom samtal på jobbet med mina arbetskamrater om ganska vardagliga tingså "ploppar" det ena efter det andra tidigare bortglömda minnet upp. I går pratade vi om djur och då kom jag på följande:

När jag och min familj bodde i hus så hade vi ett gäng kaniner. Det började med att ena styvdottern tog med sig sin kanin som fick bo ute så ville flera av våra barn ha kaniner. Det blev till slut tre st och de  fick bli utekaniner.
Den sista av dom köpte jag av en  dåvarande arbetskamrat. Det var mycket bra för då kunde jag även få tipps och gå i en  "mini kaninskola".

Sanna, som min dotter heter skulle få sin kanin på julafton. Jag hade gömt kanin och bur en bit bort från huset och för övrigt fixat så att Sanna inte skulle se kaninen. När det var dags för henne att öppna ett paket så låg det ett rimm i julklappen som i stora drag gick ut på att hon detta år inte fick någon kanin i år. Hon skulle i stället få något annat som stod på en angiven plats (där kaninen stod). Hon gick ut till kaninen, blev chockad och började gråta av glädje.
Hon hade fått en albinokanin! Hon var så glad och när hon stod där och var som mest lycklig sade hon -" han ska heta tomten" eftersom jag fick honom på julaftonen och han är ju röd och vit. Så fick det bli kaninen kallades för tomten.

Namnet tomten tyckte jag var annorlunda, fyndigt och skoj men det fick sina konsekvenser. I "minikaninskolan" fick jag lära mig att jag skulle närma mig kaninen försiktigt och påkalla deras uppmärksamhet tidigt genom att ex ropa kaninens namn några gånger medan jag närmade mig den. Eftersom jag är relativt lättlärd följde jag detta råd. Varje morgon och varje kväll gick jag de tio meterna från huset til kaninburen och ropade tomten, tomteeeen, var är du tomten, heeeeeeej tomten! Det är klart att jag undrade lite hur mina grannar skulle eller snarare hade uppfattat mig när jag gick och ropade på tomten, undrade var han var och sedan även säger heeej till självaste tomtefar. Dessutom gör jag det flera gånger per dag och året runt, även mitt i sommaren. Jag blev dock aldrig inlagd!


Tomten har med sitt namn även sett till att ett annat missförstånd blev av. Min vän Mats och jag satt och åt frukost på vår gigantiska altan då jag säger -"titta, visst är han söt tomten"?  Mats blickar ut över tädgården och säger den -"ja den är jättefin tomten"!  Han visste inte att vår kanin hette tomten och trodde jag menade vår trädgård.. Det blev faktiskt än mer komiskt när jag funderade över vad han måtte ha tänkt om mig där jag sitter på altanen och berömmer min egen tomt! Inte för att det är särskilt vettigt och sitta och berömma kaninen men en viss skillnad är det ju dock.

Hej alla läsare! När jag tänker efter så har även en lite pinsam incident även hänt i vårt grannland Danmark.
Jag var på semester där för några år sedan med min familj och träffade en barnfamilj som vi satt och pratade med. De frågade var vi kom från och givetvis berättade jag att vi var svenskar. De undrade vidare var I Sverige vi bodde och jag berättade att vi var från Norrköping. De visste inte var det låg men de hade varit i Stockholm och kände även tillJönköping mycket väl.

För att tydliggöra var Norrköping låg relaterat till Stockholm och Jönköping så tog jag familjens lilla dotters docka som jag lade på ett bord. Jag förklarade att dockan med sin avlånga kropp skulle illustrera Sverige. Jag började att peka på dockans fötter som skulle illustrera Skåne för att sedan visa var Stockholm låg. Det blev någonstans vid dockans vänstra höft. Förklarde vidare att Norrköping låg lite mer söderut och så pekade jag därefter  på staden Jönköping (som de så väl kände till) och just i denna stund ser jag mig själv peka precis mitt i prick på den stackars dockans mest intima ställe.

Jag var så fokuserad på att få dom att förstå var de olika städerna låg i förhållande till Norrköping att jag alldeles glömde bort att tänka att Jönköping just skulle hamna där. Det var ytterst pinsamt men de glada danskarna trodde nog att jag var en komiker och gjorde allt detta medvetet för att få dom att skratta. Så var det inte men skrattade, det gjorde dom och så tog dom en Carsberg till.

I am in a real blogging mood :-)

Säga vad man vill om Thomas di Leva. Visst är mannen udda och han har sina idèer men han ändrar inte inriktning utifrån andras behov. Han kör sin egen grej och har gjort det i många år nu. Hos mig skapar det tillit och respekt!

Jag tycker att Thomas är en modig man som vågar sticka ut så radikalt i detta samhälle som annars präglas så mycket av grupptryck och attityd. Han är tydligheten själv. Jag har inte hört honom svamla på en enda fråga hittills. Han har faktiskt svar på allt men jag tror inte att alla begriper vad han säger, eller annars påstås det att han är flummig bara för att han vågar att tala om hur annorlunda han tänker. Det är just det som jag tror gör att många människor har svårt för honom..Förutom att han  lever i sin "egna lilla värld" så får han ÄNDÅ publik att applådera till den musik han gör. Det finns någon sorts ambivalens kring di Leva. 

Själv tycker jag helt klart att mannen behövs. Världen behöveri själva verket fler di Levor. Människor som förespråkar kärlek, frukt och meditation kan aldrig skada utan bara göra gott.. Han har faktiskt även gjort en och annan bra lår vill jag påstå!

Så här glad blir jag när jag tänker på er min underbara barn. Det är ett oerhört stort ansvar att vara förälder och det är inte lätt men jag är så stolt över er mina underbara ungar. Love you all!

Ramlade ni av stolen?
Det gjorde nästan jag när jag fick se de här groteska bilderna på denna groteska varelse (som är upphittad någonstans?) Ingen vet vad det är för djur! Har ni några gissningar?

På tal om döda djur så har jag redan sen liten grabb fått rysningar eller snarare skakningar så fort jag får se ett dött djur. Det spelar ingen roll om det är en liten fågel eller en elefant. Det är lika äckligt! Det har fått sina konsekvenser eftersom vårt land är fullt av döda smådjur.

En gång cyklade jag i diket när jag såg en död ekorre i diket och en annan gång höll jag på att kräkas när jag klippte gräset och såg en död skata på tomten. Den fick ligga kvar i det växande gräset då jag inte förmådde mig flytta på den förrän efter någon vecka. Då kan ni tänka er vilken katastrof det höll på att bli när en gråsparv flög in i min bils kylare under en färd  till Öland. Mina skakningar blev så stora så att det var med nöd och näppe att jag höll bilen kvar på vägbanan. Gråsparven fick sitta kvar ända till det började lukta död fågel så fort jag satte på fläkten. Näe, usch vad hemskt detta låter men det är faktiskt sant.

Jag har dock förstått att jag varit tvungen att skärpa till mig så när jag förra sommaren hittade en död fågel på min mors tomt och hon inte var hemma på hela sommaren så tog jag pippin med spaden och stoppade den i komposten. Jag skakade som fan men gjorde min plikt som samhällsmedborgare och djurvän.

Jag har sedan lång tid vetat att det finns de människor som gärna smäller en på käften så fort de får chansen. Om jag sänker garden (vilket är en boxningsställning, Anne) och berättar pinsamma händelser i livet så gör jag det för att jag lätt kan bjuda på det.
Alla har vi gjort bort oss men jag kanske har gjort det lite oftare än andra eller annars har jag bara bättre insikt om mig själv än de flesta (och är medveten om när jag gör bort mig!). Ett tredje alternativ kan vara att jag vill bjuda på alla dessa händelser. Jag tycker att det är bättre att dela med mig av mitt liv än att vara som tyst som en mus ända ner i graven.

När jag sänker garden så blottas ansiktet och jag märker då hur en del människor försöker slå mig på käften. Jag har aldrig förstått ditt behov av att behöva slå? Börja blogga om ditt eget liv i stället! Att tycka att vissa av mina inlägg är askul för att sedan kommentera varför jag gjort det jag gjort och att jag har två barn är helt obegripligt. Om jag hade 78 barn så fungerar jag ändå likadant och jag tänker fortsätta skriva om det!

Käftsmällar funkar inte på mig. Min coach har aldrig viftat med den vita flaggan för att visa att jag gett upp utan när jag åker på en käftsmäll så jag höjer garden en aning istället och fortätter boxas.

Att blogga är som att öppet kasta sig ut i boxningsringen utan att veta vem man ska boxas emot. Alla kan ju läsa vad jag skrivit  men de som skriver kommentarer får också räkna med att få ett svar. Den risken får man ta som kommentator. Istället för att betrakta andras liv där du får näring åt det ena eller andra hållet råder jag dig till att börja blogga själv eller följa någon annans blogg. Ett tipps då är att följa en blogg med någon som du är vän med eller som bjudit in dig till att tycka eller tänka.

Min dotter kom hem härom dagen och sade att hon skulle köpa godis och läsk inför det kommande nationella provet. Skolpersonalen hade pratat om att det är viktigt att blodsockret inte är lågt under provet.

Jag tycker inte att godis och läsk hör hemma på några lektioner what so ever, oavsett nationella prov eller inte. det går ju att höja blodsockret med betydligt sundare saker än just godis. Ibland blir jag förvånad över hur vi vuxna resonerar och det känns ibland som vi resignerat inför våra barn och ungdomar.
Fö vill jag tillägga att  min dotter går i en fantastiskt bra skola men det är kanske just det som gör att detta förvånar mig.

Jag och min kompis besökte London en gång för läääänge sedan. Väl där var vi lite kulturella och gick på museum, drack öl på pubar och sedan tänkte vi vara lite hippa och gå på ett megastort disko. Jag tror att det hette hypodrome eller nåt liknande och vi hade hört att det skulle vara ett av de största i världen. Hippt tänkte vi och vi gjorde allt för att hippa till oss såg gott det nu gick.

Vi kom fram, gick in och visst var det stort! I särklass det största diskot jag någonsin varit på. Det bestod av flera våningar men vi höll mest till på första våningen. Det bestod av ett jättestort ovalt rum där alla stod och dansade i mitten av rummet. Runtom det ovala rummet var väggarna täckta av speglar och för att komma till toaletterna fanns "små" utgångar lite här och där mellan spegelväggarna liksom.

När jag nu stod där mitt på dansgolvet och blev nödig tog jag sikte på en av utgångarna. Jag gick och gick tills jag tillslut var framme. Där mötte jag en kille i min egen ålder och vi höll precis att gå på varann när jag tvärbromsade, tog ett steg till vänster samtidigt som han gjorde samma sak (fast då till höger förstås)och när jag sedan ställde mig blick stilla så att han enkelt kunde passera mig gjorde han samma sak. Jag tog då ett steg till höger vilket han också gjorde och jag tyckte det var ytterst pisamt och räckte upp min högra hand och sade sorry med ett leende och mannen mitt emot mig log i exakt samma sekund.

Det var nu jag insåg vad som hände. Jag kände ju igen det där leendet. Det var mitt eget. Jag stod helt enkelt inte vid någon utgång utan vid spegeln och försökte passera min egen spegelbild, Jag tänkte att det nu var bäst att "täcka upp" för mitt eget vansinne och fortsatte därför att trippa åt vänster, åt höger och lyfta upp armen och fortsatte le. Allt för att alla som hade sett mig skulle tro att jag dansade tekno. Efter en stund dansade jag ryckigt och stegvis mot närmaste utgång tills jag till slut hittade den efterlängtade toan.

Hejsan allihopa. Hela mitt liv är ett kartotek av bortgjorda händelser. När jag minns tillbaka så har det hänt en hel del dråpliga saker i varerande rolighetsgrad så jag fortsätter på det temat i några inlägg framåt.
Många har av händelserna har hänt utomlands vilket kommer att återspeglas för er som följer min blogg.

År 1986 var jag på tågluff med en kompis. Vi tänkte egentligen besöka Grekland i tre veckor men efter en vecka på Korfu så missade vi färjan till "resten av de Grekiska öarna" och bestämde oss därför att åka till Italien och vidare till Spanien. Efter att ha tagit färjan från Barcelona så hamnade  vi till slut på Ibiza. Viken party ö! Jag blir nästan magsjuk bara jag tänker på ön!
Jag tänkte också att jag skulle praktisera lite spanska när jag ändå var där så jag pratade så gott jag kunde. Hola, me llamo Thomas, una ceveza porfavor var det som uttrycktes mest vill jag minnas.

När vi efter knappt två veckor på ön skulle bege oss hem och letade efter hamnen så kunde vi inte hitta den. Tiden rann iväg och jag tänkte att jag skulle fortsätta mina försök till spansk konversation. Jag frågade därför -" var är hamnen?, vilket heter Donde esta la Puerta? Jag började att fråga en gammal man, han fick bli min försökskanin! Donde esta la Puerta senor, sade jag!  Han skrattde men gav inget svar. Jag gick fram till en grupp människor och frågade samma sak, donde esta la puerta? Alla människorna började viska för att sedan asgarva och fäktade med sina armar. Jag började bli lite irriterad över att inte kunna få ett svar och funderade på vad det var som var så roligt. Är det min accent eller är det hamnen som är kul? Kanske är det ett glädjekvarter eller nåt? Skulle inte förvåna meig ett dugg.
Jag gjorde ett sista försök till att fråga en person med samma usla resultat, ett fniss och inget mer.

Jag gav upp mina försök på spanska konversation och frågade istället på engelska, ingen började skratta, fnissa eller fäkta med sina armar utan vi fick en bra förklaring och väldigt snart så hittade vi hamnen.

Efter att ha kommit hem till Sverige så funderade jag på vad det kunde varit som gjorde att jag inte fick nåt bra svar när jag så ivrigt försökt briljera på spanska. Jag frågade en spanskkunnig kille som också började skratta och förklarade att La Puerta betydde dörren vilket då visade sig att jag gått omkring och frågat var är dörren? Jag hade blandat ihop la Puerta med el puerto vilket betyder hamnen. Fan, det är väl inte gott att veta. Det är ju så likt! Pinsamt värre dock då jag kan föreställa  mig att människorna måste ha tyckt att jag var mer än lovligt sinnesförvirrad. Sedan dess har jag aldrig försökt mig på spanska! Caramba!

Tänkte att jag skulle förgylla tillvaron med en liten dikt. Jag uppmärksammade den under gymnasiet på svenska litteraturen och har sedan dess inte kunnat glömmas bort.  Det är fö den enda dikt jag kan, är den kortaste och konstigaste jag känner till.  Den går så här:

Grå, grå, grå 
sådan är
Gråbergs sång
låååååååång.

Skriven av Mr Gustav Fröding. Lärde mig en sak till på svenska litteraturen, att Fröding blev psykiskt sjuk och jag gissar att denna skrevs under hans mindre friska period. Jag minns att jag tyckte att den var så in i helvete dålig och det var ett under att den ens fick nämnas i boken men den sk dikten satte sig som en igel i mitt litteratur medvetande.
Hmm, förgyllde er tillvaro skrev jag eller kanske blev den förpestad. Jag lärde mig ju nåt i alla fall på lektionerna, alltid nåt!

Igår kväll såg jag en dokumentär om Olle Ljungström. För mig och många av oss andra är han mest känd som sångare i Reepeerbahn och Reeperbahn är nog mest kända som det nazistiska och fascistiska gruppen Nurnberg 47 i filmen G.

Under början och mitten av 80- talet så gillade nästan alla mina kompisar (hemma på min gata i sta`n :-)) Reeperbahn och Olle och dess/hans musik och jag har verkligen försökt att göra detsamma. Nästan slitit mitt hår för att verkligen hitta nåt bra med musiken och därmed få va lika coool som mina kompisar men jag lyckades inte. Dock har jag insett att Olle är eller var? en briljant textförfattare enligt experter och själv tycktre jag att han va en annorlunda och lite egen person.

När jag nu såg dokumentären igår så handlade det om att han sedan många år drogat, både alkohol och narkotika. Varit inne på psyket i några omgångar och han verkade inte må särskilt väl psykiskt. Denne tidigare ganska fräscha person såg oerhört sliten ut. Man fick se diverse olika klipp från olika konserter där han var "fit for fight" Nu mer  talade han osammanhängande men det gör ju ibland "stora konstnärer" så det berörde mig inte djupast. Det som rörde runt i mitt inre var hur dokumentären var gjord och vad den egentligen ville säga.
Utan att det sades ett ord om det så fick jag känslan och uppfattningen av att det är så pass illa ställt med Olle att han inte kommer att leva länge till. Bäst att vi hinner att göra dokumentären innan han dör känslan kröp fram inom mig.

Det fanns en gnutta hoppfull situation i programet. Olle bestämde sig för att lägga in sig på behandling. När han 6 månader senare kom ut kände han sig fri, fräsch och han var stolt över att ha varit drogfri så länge. Nästa sekvens i filmen var han sliten igen och hade magrat och såg uppenbart sjuk ut igen. Inget sades om varför men jag drog slutsatsen att han börjat med droger igen. Därefter slutade programmet.

Det är inte ofta dokumentärer berör mig men denna gjorde det. Jag är inte chockad över att Olle drogar vilken artist gör inte det men (som sagt) dokumentären speglade denna person på ett färgstarkt sett! Hans uppgång och fall och att han inte är mer än människa hur beundrad och hyllad han än må ha varit så var han nu en sliten, olycklig och förrvirrad gammal X kändis.