Till eftertanke
Om jag vill lyckas
med att föra en människa mot ett bestämt mål
måste jag först finna henne där hon är
och börja just där
Den som inte kan det
lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra
För att hjälpa någon
måste jag visserligen förstå mer än vad han gör
men först och främst förstå vad han förstår
Om jag inte kan det
så hjälper det inte att jag kan och vet mera
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan
så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och
egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att
hjälpa honom
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den
jag vill hjälpa
och därmed måste jag förstå
att detta med att hjälpa inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna
Kan jag inte detta
så kan jag inte heller hjälpa någon
av Sören Kirkegaard
Ibland sänker jag garden!
Alla har vi gjort bort oss men jag kanske har gjort det lite oftare än andra eller annars har jag bara bättre insikt om mig själv än de flesta (och är medveten om när jag gör bort mig!). Ett tredje alternativ kan vara att jag vill bjuda på alla dessa händelser. Jag tycker att det är bättre att dela med mig av mitt liv än att vara som tyst som en mus ända ner i graven.
När jag sänker garden så blottas ansiktet och jag märker då hur en del människor försöker slå mig på käften. Jag har aldrig förstått ditt behov av att behöva slå? Börja blogga om ditt eget liv i stället! Att tycka att vissa av mina inlägg är askul för att sedan kommentera varför jag gjort det jag gjort och att jag har två barn är helt obegripligt. Om jag hade 78 barn så fungerar jag ändå likadant och jag tänker fortsätta skriva om det!
Käftsmällar funkar inte på mig. Min coach har aldrig viftat med den vita flaggan för att visa att jag gett upp utan när jag åker på en käftsmäll så jag höjer garden en aning istället och fortätter boxas.
Att blogga är som att öppet kasta sig ut i boxningsringen utan att veta vem man ska boxas emot. Alla kan ju läsa vad jag skrivit men de som skriver kommentarer får också räkna med att få ett svar. Den risken får man ta som kommentator. Istället för att betrakta andras liv där du får näring åt det ena eller andra hållet råder jag dig till att börja blogga själv eller följa någon annans blogg. Ett tipps då är att följa en blogg med någon som du är vän med eller som bjudit in dig till att tycka eller tänka.
Nationella prov.
Min dotter kom hem härom dagen och sade att hon skulle köpa godis och läsk inför det kommande nationella provet. Skolpersonalen hade pratat om att det är viktigt att blodsockret inte är lågt under provet.
Jag tycker inte att godis och läsk hör hemma på några lektioner what so ever, oavsett nationella prov eller inte. det går ju att höja blodsockret med betydligt sundare saker än just godis. Ibland blir jag förvånad över hur vi vuxna resonerar och det känns ibland som vi resignerat inför våra barn och ungdomar.
Fö vill jag tillägga att min dotter går i en fantastiskt bra skola men det är kanske just det som gör att detta förvånar mig.
Paros i Grekland!
Det är nog så att jag gjort bort mig i de flesta europeiska länder som jag har besökt! Grekland är inget undantag.
När jag var och båtluffade i några veckor med mina kompisar så hamnade vi vid den vackra ön Paros. Vår båtluffar ekonomi var stram så vi valde att börja bo på ett billigt hotell där vi kunde flytta upp på taket och bo när vi inte hade råd att betala hotellrum längre. Vi började alltså med att bo på hotellrummet i tio dagar för att sedan flytta upp till taket.
Första natten uppe på taket började inte särskilt bra, Efter en ganska häftig krogkväll så var jag min vana trogen ,gick in på vårt hotellrum och hoppade ner i sängen men vaknade snart av att någon tände ljuset och gapade och skrek på mig. Det visade sig att jag störde ett ungt par som försökt somna. Jag hade precis glömt bort att det var på taket jag hörde hemma och det försökte jag förklara för paret men de var inte villiga att lyssna. Det var därefter en plåga varje gång jag råkade på paret på hotellet min sista semestervecka men deras ilska var dock som bortblåst. Det var snarare så att jag anade att deras smilband höjdes när de såg mig.
På Hypodrome i London!
Vi kom fram, gick in och visst var det stort! I särklass det största diskot jag någonsin varit på. Det bestod av flera våningar men vi höll mest till på första våningen. Det bestod av ett jättestort ovalt rum där alla stod och dansade i mitten av rummet. Runtom det ovala rummet var väggarna täckta av speglar och för att komma till toaletterna fanns "små" utgångar lite här och där mellan spegelväggarna liksom.
När jag nu stod där mitt på dansgolvet och blev nödig tog jag sikte på en av utgångarna. Jag gick och gick tills jag tillslut var framme. Där mötte jag en kille i min egen ålder och vi höll precis att gå på varann när jag tvärbromsade, tog ett steg till vänster samtidigt som han gjorde samma sak (fast då till höger förstås)och när jag sedan ställde mig blick stilla så att han enkelt kunde passera mig gjorde han samma sak. Jag tog då ett steg till höger vilket han också gjorde och jag tyckte det var ytterst pisamt och räckte upp min högra hand och sade sorry med ett leende och mannen mitt emot mig log i exakt samma sekund.
Det var nu jag insåg vad som hände. Jag kände ju igen det där leendet. Det var mitt eget. Jag stod helt enkelt inte vid någon utgång utan vid spegeln och försökte passera min egen spegelbild, Jag tänkte att det nu var bäst att "täcka upp" för mitt eget vansinne och fortsatte därför att trippa åt vänster, åt höger och lyfta upp armen och fortsatte le. Allt för att alla som hade sett mig skulle tro att jag dansade tekno. Efter en stund dansade jag ryckigt och stegvis mot närmaste utgång tills jag till slut hittade den efterlängtade toan.
Var är hamnen?
Många har av händelserna har hänt utomlands vilket kommer att återspeglas för er som följer min blogg.
År 1986 var jag på tågluff med en kompis. Vi tänkte egentligen besöka Grekland i tre veckor men efter en vecka på Korfu så missade vi färjan till "resten av de Grekiska öarna" och bestämde oss därför att åka till Italien och vidare till Spanien. Efter att ha tagit färjan från Barcelona så hamnade vi till slut på Ibiza. Viken party ö! Jag blir nästan magsjuk bara jag tänker på ön!
Jag tänkte också att jag skulle praktisera lite spanska när jag ändå var där så jag pratade så gott jag kunde. Hola, me llamo Thomas, una ceveza porfavor var det som uttrycktes mest vill jag minnas.
När vi efter knappt två veckor på ön skulle bege oss hem och letade efter hamnen så kunde vi inte hitta den. Tiden rann iväg och jag tänkte att jag skulle fortsätta mina försök till spansk konversation. Jag frågade därför -" var är hamnen?, vilket heter Donde esta la Puerta? Jag började att fråga en gammal man, han fick bli min försökskanin! Donde esta la Puerta senor, sade jag! Han skrattde men gav inget svar. Jag gick fram till en grupp människor och frågade samma sak, donde esta la puerta? Alla människorna började viska för att sedan asgarva och fäktade med sina armar. Jag började bli lite irriterad över att inte kunna få ett svar och funderade på vad det var som var så roligt. Är det min accent eller är det hamnen som är kul? Kanske är det ett glädjekvarter eller nåt? Skulle inte förvåna meig ett dugg.
Jag gjorde ett sista försök till att fråga en person med samma usla resultat, ett fniss och inget mer.
Jag gav upp mina försök på spanska konversation och frågade istället på engelska, ingen började skratta, fnissa eller fäkta med sina armar utan vi fick en bra förklaring och väldigt snart så hittade vi hamnen.
Efter att ha kommit hem till Sverige så funderade jag på vad det kunde varit som gjorde att jag inte fick nåt bra svar när jag så ivrigt försökt briljera på spanska. Jag frågade en spanskkunnig kille som också började skratta och förklarade att La Puerta betydde dörren vilket då visade sig att jag gått omkring och frågat var är dörren? Jag hade blandat ihop la Puerta med el puerto vilket betyder hamnen. Fan, det är väl inte gott att veta. Det är ju så likt! Pinsamt värre dock då jag kan föreställa mig att människorna måste ha tyckt att jag var mer än lovligt sinnesförvirrad. Sedan dess har jag aldrig försökt mig på spanska! Caramba!
Dikt!
Grå, grå, grå
sådan är
Gråbergs sång
låååååååång.
Skriven av Mr Gustav Fröding. Lärde mig en sak till på svenska litteraturen, att Fröding blev psykiskt sjuk och jag gissar att denna skrevs under hans mindre friska period. Jag minns att jag tyckte att den var så in i helvete dålig och det var ett under att den ens fick nämnas i boken men den sk dikten satte sig som en igel i mitt litteratur medvetande.
Hmm, förgyllde er tillvaro skrev jag eller kanske blev den förpestad. Jag lärde mig ju nåt i alla fall på lektionerna, alltid nåt!
Olle Ljungström.
Igår kväll såg jag en dokumentär om Olle Ljungström. För mig och många av oss andra är han mest känd som sångare i Reepeerbahn och Reeperbahn är nog mest kända som det nazistiska och fascistiska gruppen Nurnberg 47 i filmen G.
Under början och mitten av 80- talet så gillade nästan alla mina kompisar (hemma på min gata i sta`n :-)) Reeperbahn och Olle och dess/hans musik och jag har verkligen försökt att göra detsamma. Nästan slitit mitt hår för att verkligen hitta nåt bra med musiken och därmed få va lika coool som mina kompisar men jag lyckades inte. Dock har jag insett att Olle är eller var? en briljant textförfattare enligt experter och själv tycktre jag att han va en annorlunda och lite egen person.
När jag nu såg dokumentären igår så handlade det om att han sedan många år drogat, både alkohol och narkotika. Varit inne på psyket i några omgångar och han verkade inte må särskilt väl psykiskt. Denne tidigare ganska fräscha person såg oerhört sliten ut. Man fick se diverse olika klipp från olika konserter där han var "fit for fight" Nu mer talade han osammanhängande men det gör ju ibland "stora konstnärer" så det berörde mig inte djupast. Det som rörde runt i mitt inre var hur dokumentären var gjord och vad den egentligen ville säga.
Utan att det sades ett ord om det så fick jag känslan och uppfattningen av att det är så pass illa ställt med Olle att han inte kommer att leva länge till. Bäst att vi hinner att göra dokumentären innan han dör känslan kröp fram inom mig.
Det fanns en gnutta hoppfull situation i programet. Olle bestämde sig för att lägga in sig på behandling. När han 6 månader senare kom ut kände han sig fri, fräsch och han var stolt över att ha varit drogfri så länge. Nästa sekvens i filmen var han sliten igen och hade magrat och såg uppenbart sjuk ut igen. Inget sades om varför men jag drog slutsatsen att han börjat med droger igen. Därefter slutade programmet.
Det är inte ofta dokumentärer berör mig men denna gjorde det. Jag är inte chockad över att Olle drogar vilken artist gör inte det men (som sagt) dokumentären speglade denna person på ett färgstarkt sett! Hans uppgång och fall och att han inte är mer än människa hur beundrad och hyllad han än må ha varit så var han nu en sliten, olycklig och förrvirrad gammal X kändis.
ytterligheter
Jag har dock märkt att jag själv omedvetet levt och framför allt praktiserat balanstänket.
Jag verkar föredra ytterligheter i samma aktivitet så att säga.Te x att skriva om roliga eller allvarliga saker. Mina inlägg hamnar just melan de två kategorierna och allt mitt emellan får jag svårt att skriva om. Det är inte svårt men jag har inget att berätta om.
Samma sak med tv program under veckan, det är debattprogram till ytliga underhållningsprogram som är mina favoriter.
Till och med när jag spelade tennis så var det ytterligheterna som höll på att bli min styrka. Eller egentligen var det min svaghet som jag försökte vända till en styrka. Jag var en usel servare eller egentligen inte, jag blandade mellan serve ess och dubbelfel. För övrigt var mitt grundspel likadant, så ojämnt som det kan bli. Jag kunde briljera med fantastiska slag som knappt fanns men också göra otroliga missar. Jag hade givetvis önskat att mitt spel hade varit mer jämnt då det hade varit mer fördelaktigt men jag försökte i alla fall verbalt skrämma motståndarna med att prata om min ojämnhet. En del motståndare blev förbryllade och visste aldrig var dom hade mig så att säga men min muntliga taktik och min oförmåga till jämnhet räckte sällan till några större vinster utan ledde till att jag förlorade mot rena nollor faktiskt.
Det finns dock dom som har tittat på mig när jag spelat tennis som trott att jag varit bättre än vad jag varit. De har då bara tittat en kvart och då sett mig briljera.
En annan sak som jag är väldigt ojämn på är matematik. Jag är usel på ekvationer medan jag är en hejare på huvudräkning.
Det är som det är och det kommer inte analyseras vidare av mej utan jag konstaterar med ro att jag ibland gillar ytterligheter och det kan skapa viss balans i tillvaron i det stora hela.
Ciggen i örat och köra mot rött!
För två veckor sedan berättade jag för någon att jag mest gjorde bort mig förr och att det inte händer mig så ofta längre. Jag har verkligen skärpt till mig och så men visst jag kan bjuda på gamla kuliga händelser! Nja, jag vet inte riktigt om det stämmer. Kanske var det önsketänkande eller ev har jag har ökat min medvetandegrad något sedan detta uttalande!?
Eftersom jag är som en öppen bok tänker jag berätta om mina tokigheter för jag vet att det finns fler därute i cyberrymden som faktiskt gör liknande saker:) Bara den senaste veckan har följande hänt!
Vid tre tillfällen har min hjärna fullkomligt kopplat fel. Första gången var ute i en park där jag höll i ett äppleskrutt och pratade i mobilen. När jag hade pratat färdigt så slängde jag iväg mobilen när det i själva verket var äpplet jag skulle slänga. Människor i min närhet stirrade på mej men mobilen klarade sig oskadd.
En annan dag gick jag och rökte och slog ett telefonnummer på mobilen. Precis när jag slagit färdigt numret så för jag fel ting till mitt öra. Jag för ciggen till örongången och lyckas dessvärre bränna till lite smått på örat. Det gjorde lite ont men som tur är har jag bra reflexer.
Alla goda ting är tre (även de onda)! Här kommer det sista hjärnsläppet! Idag satt jag i bilen och väntade länge vid ett trafikljus att det skulle bli grönt. Jag stod först i kön. Radion som jag hade satt igång strulade och inget ljud kom trots att jag satt på den. Plötsligt så kom ljudet igång och jag började köra, mot rött. Efter typ 10 m kom jag på vad jag höll på med och backade då tillbaka och rättade mig baklänges in till min rätta position. Ögonen var stora som tefat på de bakomvarande bilarnas förare.
Då tänkte jag som så att, detta är illa nog men det är tur att ni i bilarna bakom inte vet vad jag tidigare gjort i veckan för då hade ni nog velat spärra in mig på ställen där jag vore okapabel att göra såna här saker.
Hårbollen
Vår kära hårboll till katt har börjat skvätta både här och där. Han inriktar sig mest på nyinköpta mattor men en och annan skväll har även kommit på andra saker. Han hade detta betèende även vid samma tidpunkt förra året, då han var ny i familjen men då gick han mer runt i lägenheten och kissade. Jag tänkte då att det är ett pinka in revir betèende och att det kanske skulle gå över. Jag försökte köra lite Kbt på katten genom att uppmuntra honom med gosaker varje gång han använde lådan men det funka sisodär.
När vi fick höra att kastrerade hankatter kunde ha dessa problem men det kunde avhjälpas med specialfoder så följde vi det spåret. Det hjälpte efter en tid och sedan dess har han varit rumsren ända till nu.
Vi tycker ju om att ha några mattor i hemmet och det blir ett problem när han kissar på dom och det är ju inget direkt mysigt betèende så därför är alla ev tipps välkomna! Att göra sig av med hårbollen är ju helt otänkbart så därför hoppas jag verkligen att vi kan kartlägga hans problem.
min dotter Shara
Jag tror att det som gör bloggen så intressant är min dotters variation i skrivandet om funktionshinder, sina egna tankar men också om sitt vardagliga liv. Det finns en blandning mellan djup och enkelhet som blir intressant.
Jag är så oerhört glad för att du Shara har hittat den här bloggrejen och ett stort JÄTTEGRATTIS till dej!
För er som inte har läst hennes blogg så rekomenderar jag den starkt :www.metrobloggen.se/sharanybom.
Har etik och moral ett pris?
Jag följer två debattprogram som visas under veckan och nu har det skapat så många tankar att jag måste blogga om två ämnen men jag börjar med detta, Det andra kommer senare.
För några veckor sedan så gällde debatten hurvida Sverige skulle skaffa kommunala inrättningar där narkomaner fritt kunde sitta och knarka. Vårt grannland Danmark har tydligen ett sådant system. Detta skedde inte helt fritt utan det fanns restriktioner och regelverk kring hur det skulle gå till. Som alltid i debattprogram så fanns det de som var för och de som var emot.
De som var emot detta nya system tyckte att det var bättre att samhället skulle arbeta förebyggande så att människor aldrig började knarka och att människor fick hjälp om man hade en sådan problematik, som att skickas på behandling
t ex.
De som var för hävdade å andra sidan att drogvården hade kapitulerat för länge sedan och att det förebyggande arbete och behandling endast är ett önsketänkande.
En av debatörerna tyckte att det hjälper om man visar kärlek och ger missbrukaren kramar och kärlek och att det finns för lite av sådant.
En förespråkare för inrättningarna(som fö var fd narkoman tyckte att det inte är värdigt att narkomaner sitter ute och fryser och i värsta fall fryser ihjäl. De som inte knarkar ska inte moralisera över knarkare, menade han.
Då började jag reagera! Är det värdigt att knarka överhuvudtaget? Moralserar inte han när han avgör vad som är värdigt eller inte och vem som får eller ska avgöra begreppet värdighet?
För egen del tycker jag att det är ett oerhört svårt och känsligt ämne men i stort tycker jag så här!
Inte bara drogmissbrukare eller fd missbrukares tankar ska få avgöra begreppet värdighet och ha något slags mandat över rätt och fel. Jag tror att det underlättar att låta personer som är väl insatta i drogproblematik arbeta med såna här frågor (och där är säkerligen fd missbrukare en resurs men också många andra). Trots att det förebyggande arbetet och behandling av narkomaner inte fungerar i Sverige, vilket är katastrofalt dåligt så är det det jag tror på MEN det måste verkligen prioriteras och tillräckliga resurser måste släppas till. Jag tror inte på att stat och kommun ska legalisera eller tillåta användandet. Jag skulle nog bli aningen mer galen om mitt barn ex skulle sitta och knarka i lugn och ro i värmen som att mitt barn inte skulle få någon hjälp alls. Det är för mej ungefär lika illa. Det skulle kännas mycket bättre för mej om jag visste att samhället (och jag som förälder) skulle satsa på förebyggande åtgärder men om det misslyckas skulle möjligheten till behandling vara självklar. Då har samhället gjort det som göras kan, enligt mig. Ang kramar och kärlek så hjälper det föga om det inte samtidigt sker i kombination med någon behandling. Det bästa sätt att visa kärlek på är nog förebyggande arbete eller behandling och under dessa arbeten kan hur mycket kärlek och kramar som helst delas ut men att ge en aktiv missbrukare en kram hjälper inte mycket.
Kanske blir även mina tankar moraliserande. Så är det nog men jag har så svårt att tillåta ett samhälle som aktivt deltar i ett mänskligt förfall. Att samhället inte har tillräckliga resurser är långt ifrån godtagbart men det är nog till vis del upp till oss väljare att bli mer aktiva i denna fråga till att förändra den saken.
Menige Nybom gjorde entrè idet militära
Första veckan fick vi bl a lära oss att med förbundna ögon montera isär och ihop en Ak 4. jag hamnade på topp 2 listan men bland de sämsta. Det var alltid jag och menige Mobäck som satt och fipplade med delarna utan att lyckas montera ihop det där förbannade monstret till gevär. Ja ja tänkte jag, jag har aldrig varit teknisk och befälen hade egentligen aldrig behövt sätta på mig någon ögonbindel för jag hade ändå inte klarat provet, inte ens med full syn.
Nästa mandomsprov var att stå i givakt. Kapeten förklarade att medan vi soldater stod på rad i givakt så skulle jag vrida på huvudet när kaptenen närmade sig mig. Ganska exakt när han var två "gubbar bort" skulle jag göra det.
Kapten kom in och ropade -" GIV AKT". Då måste man stå blick stilla, stel som en pinne och stirra rakt fram. Det gjorde jag. När kaptenen var två gubbar bort så började vrida på huvudet, först från vänster till höger och sedan tittade jag upp för att sedan titta ner. Så fortsatte jag medan jag hörde hur hela plutonen fnissade. Eftersom det fortfarande var giv akt så kunde jag ju inte titta vad de fnissade åt. När kapten stod framför mig
och jag snurrade som värst på hela huvudet så hörde jag kapten säga -" vad håller menige Nybom på med"? Jag svarade -" vrider på huvudet kapten"! Nu var det inte längre ett fniss ifrån plutonen utan ett gapskratt. Jag förstod nu givetvis att det var mig alla tidigare fnissat åt. Kapten sade åt mig att omedelbart sluta vrida på huvudet och jag svarade -" ska ske kapten". Jag kunde se att även han kunde se det komiska i situationen.
Han undrade varför jag vred på huvudet åt alla håll och äntligen fick jag förklara för kapten att han faktiskt sagt att jag skulle vrida på huvudet när han var två gubbar bort men då förklarade han att jag skulle vrida huvudet åt vänster när han var två gubbar bort för att sedan följa hans blick tills han framme hos mig.
Det var inte riktigt så utförligt som han beskrev hur jag skulle göra men låt gå då tänkte jag. Jag som trodde att jag skulle vrida på huvudet åt alla håll för att befälen skulle inspektera min rakning vilket ska vara så viktigt i det militära.
Menige Nybom repade sig aldrig från dessa incidenter. Jag blev aldrig den mönstersoldat jag själv hade trott jag skulle bli men det gör inte så mycket för många hade i alla fall kul åt min oduglighet men på ett vänligt sätt
8 kg klumpen.
Jag har alltid varit djurvän utan att för den skull velat haft ett husdjur. Min sambo Cecilia är fö allergisk så det har även av den anledningen inte varit tänkbart.
För drygt ett år sedan hände dock det ofattbara. Cecilia hade varit hemma hos sin dotter som hade två katter och kände inget av sin allergi när hon vistades med den ena katten. Dottern hade i samma veva inte någon möjlighet att ha kvar katten så den fick bo på prov hos oss och den verkar vara mer eller mindre allergifri. Jag pratar nu inte om någon naken katt utan om en blandning av bondkatt och Norsk skogskatt på drygt 8 kg varav säkert pälsen väger 3 kg. Han har blivit familjens kelgris eller katt eller vad det nu blir. Katten är också väldigt smart. Eftersom vi är måååånga i den här familjen så har han lärt sig att jama efter mat för varje familjemedlem han möter. Det innebar att han kunde få mat betydligt oftare än han borde (innan vi kom på hans beteende). Nu portioneras maten ut med lagom intervall.
Hur som helst så har katten Santo ändrat min attityd kring att ha husdjur. Han har påverkat mitt sinnelag och jag skulle aldrig vilja vara utan den stora klumpedunsen :-)
14-års firande!
Vi brukar inte fira det med något större pompa och ståt men jag hoppas att vi så fort vi får tid ska fira det mer högtidligt än idag.
Det finns ingen som känner mig bättre än min käre sambo! Är det någon jag kan prata med så är det Cecilia och vi kan prata om allt. Vi har kämpat i motvind många gånger men det har gjort att vi känner en styrka tillsammans då vi vet vad som är värt att kämpa för och inte. Vi har en 14 årig historia ihop som har varit väldigt innehållsrik, fylld med både glädje och sorg.
Visst skulle jag vilja att resten av vårt liv endast skulle bestå av lycka men jag tror inte att det skulle berika oss särskilt mycket. Däremot vill jag leva med Cecilia genom lycka och sorg och fortfarande om 14 år känna att du vet vad jag pratar om när jag säger att jag är ledsen eller glad. Då du Cecilia fortfarande vet vad det innebär för just mig. Grattis till oss Cecilia! Jag älskar dig :-) /Thomas
Hang on readers, eller my little lovebird
Det var för en massa år sedan då jag skulle vara handledare på jobbet under fyra veckor för Gullan 62 år. Gullan arbetstränade men det visade sig att hon inte orkade med någonting alls. Det blev ganska svårt att handleda en person som inte orkar att göra någonting så när det var dags för den slutliga utvärderingen så kändes det jobbigt att behöva säga det till henne. Det tyngde mig så pass så att jag fick fullständigt "pippi" när det var slutfört. Mitt humör var då på topp. Jag hade några dagar innan lärt mig ett nytt begrepp, lovebird, som man typ kan säga till en älskvärd person. Jag gillade det ordet! Gullan skulle gå hem, vi tog farväl av varandra och jag gick iväg en sväng för att uträtta ett ärende. När jag sedan kom tillbaka så var jag sprudlande glad och lättad av att slippa vara handledare, mitt uppdrag var slutfört och jag hade sagt hej då så jag tänkte fira det med att vara lite rolig. Jag visste att mina arbetskamrater satt i vardagsrummet och fikade så jag tog sats i från ytterdörren i hallen och kom springande in i rummet inflaxandes som en fågel och sade -"har min lilla lovebird gått nu". Det visade sig att Gullan satt kvar bland de andra vilket jag inte noterat. Jag upptäckte det med förskräckelse, fortsatte flaxa med armarna stillaståendes i 5 sek framför alla de fikande och flaxade sedan ut ur rummet. Det var så enormt pinsamt så jag försvann in på toa och stannade där i en kvart tills Gullan hade gått hem. Jag vet att Gullan inte kommer att läsa detta därför kan jag skviva om händelsen. Men det är nog det mest pinsamma som hänt mig på en arbetsplats någonsin. Handledaren som föregick med gott exempel i fyra veckor för att avsluta med att fullständigt få pippi.
Vad fan är pant?
På vägen hem så funderade jag över själva pantbegreppet och varför vi pantar i det här landet. det är ju som bekant av miljöskäl men i hur många länder gör man det då? Troligtvis inte särskilt många. Att vi som konsumenter betalar extra vid inköpet som vi sedan får tillbaka när vi pantar kan tänkas vara ganska ovanligt ur ett internationellt perspektiv och megaovanligt i de länder de kan tänkas ha kommit ifrån.
Det jag ytterligare reflekterade över var att just invandrarkassörskan förklarade detta med panten som att det var den mest självklara sak i världen just tack vare att hon säkert blivit integrerad med vanorna i detta land. Att hon har ett (socialservice)jobb inom kan väl vittna om det. Jag lade också märke till mina egna fördomar då jag förutsatte att det skulle bli ett herrans rabalder om panten bara för att de alla tre var invandrare och blev tämligen förvånad när kunderna bara släppte pantgrejen, troligtvis utan att egentligen förstå varför de fått betala dyrare än vad de hade förväntat sig.
insikt!
Jag har funderat ganska mycket på mitt arbete med kvinnor med Adhd. De verkar ha en väldigt bra insikt MEN inte hitta lösningar (strategier) på att lösa sina ev problem. Det är där jag kommer in (som "boendestödjare") med tipps, idèer och tankar som på något sätt bör implementeras hos dom i deras situation.
Det jag ofta noterar är att när jag beskriver en problematisk situation så sitter de och smilar av igenkännelse av dom själva i situationen. Dom tackar nästan av att jag sett samma sak som dom själva har upplevt och jag inbillar mig att förtroendekapitalet stärks när de själva noterar att jag observerat deras "svåra" stunder". Det som är superviktigt i detta läge, när jag berättar vad jag noterat är att jag framför det med största respekt. Att observera andra (och inget säga under månader) kan vara kränkande men när jag har berättat vad jag noterat och varför det kan vara till någon nytta så brukar det fungera mycket bra! Men nu till saken, kvinnorna med Adhd har bättre insikt om sig själva än vad jag själv har om mig själv (men däremot hittar jag lösningar till mina problem lättare).
Nu ett försök till min egen insikt! Jag har länge funderat på varför jag är som jag är och varför jag måste få vara som jag är, för att må bra. Jag är en 41 årig man som bl a tycker väldigt mycket om historia! Varför då? Jag vet inte men kanske kan det vara en kombination av att min styvfar Nisse uppmuntrande mig i unga år då jag också hade en lärare som förespråkade ämnet. Dessutom kan det ha att göra med viss kontroll. Alltså att ha någorlunda koll på vad som hänt tidigare gör att jag förstår varför saker är som de är nu.
Jag älskar geografi, har inte en aning om varför men när jag tänker efter så kan det bero på att det är för mig viktigt att veta var vi bor relaterat till andra länder. Att inte veta var på kartan vi bor och var andra saker finns på kartan är för mej helt obegripligt. Det är som att kastas ut i rymden med hopp om att det ska sluta väl! En annan sak som jag insiktsfullt har insett är att jag inte rakar mig så ofta som jag borde. Jag rakar mig nästan alltid i sista minuten och det är när det börjar klia efter ca 7-10 dgr. Jag har önskat i en massa år nu att jag skulle ha hittat en kontinuerlig rutin för att raka mig med kortare intervaller men jag lyckas ta mig fan inte :( Sån är jag, mannen som inte lyckas raka sig i tid!
Jag är också en mästare på ett begrepp som i vissa sammanhang hyllas, dvs gör det viktigaste först! Det är ett riktigt klokt begrepp tycker jag men det tycker inte alla som får konsekvenser av det. Jag gör hellre läxor med mina barn än diskar eller städar. Hela min dag består av prioriteringar som det ofta gör när man har x antal barn. Jag har inga större problem med detta men jag tror att ándra personer i vår omgivning tycker att jag ex är en slarver som glömmer saker då och då medan det egentligen handlar om att jag glömt i all stress eller gjort det viktigaste först.
Ja har lärt känna mig själv ytterligare denna vecka då jag fått höra att min arbkamrat E är pedagogen och jag inspiratören. Det gav mig viss insikt! Kanske är det så att jag är mer en inspiratör än en pedagog, jo kanske, så kan det nog vara?Det gör mig i så fall glad att denna person har så pass mkt insikt om sig själv relaterat till det stöd jag försöker ge och det gav mig denna insikt. Det är häftigt att jobba med kvinnor med Adhd och dessutom har det skapat bättre insikt om mig själv.
den elaka dvärgen
Hur som helst. Programmet handlade om en familj (småväxta,dvärgar) i Australien där två bröder, bodde i ett hus. Deras föräldrar hade dött och i arvet stod det nåt i stil med att bröderna fick huset under förutsättning att de båda bodde där och att de kom överens. De döda föräldrarna var småväxta precis som den ena brodern men den andra brodern var det inte.
Det visade sig snart i programmet att den småväxta personen (nu börjar jag visst använda odet småväxt i stället fär dvärg, märker jag) kontrollerade sin bror rejält. Hon beordrade sin bror att göra ditt och datt och min åsikt var att han hade någon typ av översittarroll över sin bror. Senare i programmet så talade de två bröderna om att de ärvt anlag från deras olika fäder. Den döde pappan hade varit väldigt kontrollerande medan mamman "låtit sig kontrolleras" eller i varje fall inte sagt i från. Båda bröderna var rörande överens om att de kunde ha ärvt dessa egenskaper. Några exempel på den småväxtes kontrollerande egenskaper var att han gjorde frukost och talade om för sin bror var han skulle sitta och vad han skulle göra vid frukostätandet. Han var mkt bestämd över hur frukosten skulle gå till. Den småväxte ville också bli ordförande i en förening och på årsmötet då han kunde bli vald så ville hans bror stötta honom (lägga sin röst på honom). När brodern kom dit så blev den småväxte tvärförbannad för att han inte ville att "icke småväxta" skulle delta på årsmötet. Den småväxte fick skäll av många andra småväxta (som tur var)!
Det jag märker hos mig själv är att när jag börjar titta på ett program om funktionshindrade eller andra, kan vi kallade det minoriteter eller utsatta (eller med risk för att bli det), så har jag redan från start en förutfattad mening. Att det är synd om dom! Att vi andra ska stötta dom, att respekt ska ges mm mm. Ett sånt här program gör att jag inser att även sk "annorlunda personer" kan uppträda riktigt illa. Ibland har det med ett psykiskt eller fysiskt funktionshinder att göra men även gener har en avgörande roll. Den här serien tyckte jag speglade det mycket väl.
Jag tyckte illa om den lille mannen, han var väldigt elak och hade ett starkt kontollbehov. Egenskaper som jag inte uppskattar hos någon varken personer som är långa, korta, smala eller tjocka.
